Om Kristian Lundberg
När jag nås av nyheten att författaren Kristian Lundberg har gått bort är det någonting i mig som stannar till, får mig att treva efter orden.
Det tar tid innan jag hittar det jag vill säga och skriva. Kanske har det att göra med min egen historia, men framförallt tror jag att det handlar om att Kristian Lundberg var en författare som berörde på djupet – en sorts respekt, en växande insikt om att världen från och med nu fattas en röst.
Natur
Jag kör längs en liten smal väg högt uppe i bergen i de franska Cevennerna. Det är brant på sidorna och svårt att hinna uppfatta mötande trafik i tid.
Jag är väldigt koncentrerad, men har ändå en förnimmelse av att jag styr i mer än en bemärkelse. I stunder där en känsla av maktlöshet smugit sig in i livet har jag lagt märke till att själva akten att styra en bil ibland har hjälpt mig att återfinna upplevelsen av att ha någon form av kontroll över tillvaron.
Om sorg
Fredagen den 22 april 2016 försvann min son hemifrån. Ett dygn senare hittade vi honom i en skogsdunge, han hade tagit sitt liv. En tid efter hans död skrev jag ned det som rörde sig i mig. Det handlar om sorg, men också, omsorg.
Gräns
Att inte tynga jorden
En rynkad panna
Det är fascinerande att iaktta människor som håller på att lära sig saker. Ofta avspeglar sig inlärningen i fysiska uttryck; en rynkad panna, ett par höjda ögonbryn, en tillsynes frånvarande blick eller ett trummande med fingrarna. Det är som om den som är i färd med att lära sig saker både befinner sig lite vid sidan av tillvaron och samtidigt rör sig obevekligt mot dess kärna.
På promenad med Evert
Under ett jullov i början av nittiotalet fick jag tillfälle att träffa familjen Lundquist som bodde ute på Lovö. Jag städade och stekte köttbullar medan Evert satt vid köksbordet och berättade om Evert Taube, Karin Boye och andra konstnärer han hade träffat. Efter måltiden ville han ta en promenad till sin ateljé.